Ett känsloladdat inlägg, i denna pluggpaus om hur antibiotika påverkar organismer:

I fredags var det den första dagen på Pediatriken där vi var faktiskt var på kliniken, bland barnen. Förstå gången för egen del att ens besöka en barnavdelning och trodde det inte skulle vara så jobbigt, men det var det. Dels för att se barn i en sådan situation, se ett barn med smärta och samtidig deras oskyldiga och vackra ansikten, som ibland ler trots att de befinner sig i ett sjukhus, och dels för att ännu en gång inse att så många barn lider runt om i världen.
Det låter klyschigt och vi har hört det förr, men minnet sviker oss och vi tenderar att dra oss tillbaka till bekvämligheten som får oss att tro att det är bekvämt och mysigt och skönt för alla jordens invånare. Det är så lätthänt att man glömmer hungriga barn eftersom mitt eget kylskåp och skafferi är (över)fyllt, där jag glatt och enkelt kan ta ut det som behövs. Ren egoism och själviskhet.
Senare den kvällen var det Paltalk föreläsning som handlade om tv:n och dess effekt på människan (som jag dessutom i i efterhand läser att vissa bloggar också uppmärksammat - verkar som om det var en speciell föreläsning på många plan), och under föreläsningens gång så prickade föreläsaren in min egen känsla bland hans beskrivning av vad tv:n orsakar. Visserligen handlade föreläsningen inte direkt om detta, men vad som sades var att man har tendens att veta vad som händer i världen genom tv. Det vi blir matade med är oftast det vi får en uppfattning om och framförallt det vi har tendens att vilja minnas. Exempelvis detta med jordbävningen i Haiti eller Tsunamin för ett par år sedan i Sydostasien; att beskriva med ord hur förfärligt det var hjälper nog ingen, för det som räknas och hjälper i sådana fall är ren ekonomisk/expertis hjälp. Folk skänker med hjärtats lust åt både höger och vänster, för att visserligen hjälpa men självfallet också för att lindra sitt samvete vilket välgörenhet ofta bidrar till - ett moraliskt scenario kanske, men det viktiga i läget var/är som sagt slutresultatet: invånarna behöver hjälp.
Men stormen lägger sig efter ett tag och så gör även våra sinnen, och hjärtan. En jordbävning är över, men hur är det med resten av världen? Hur är det med barnen i Darfur som bor i kolossala läger där ena sjukdomen efter den andra härjar? Hur är det med barnen i Somalia där föräldrar står handfallna med barnen i deras händer och ber om någon som kan hjälpa dem? Hur är det med barnen i Nepal som gråter sig till söms på grund av smärtan de känner? Eller de tuberkulos-insjuknande barnen i Uzbekistan?
Detta gäller enbart hälsan, men hur står det till med dem krigsdrabbad barnen som saknar säkerhet? Som behöver kläder, någonstans att sova, ordentlig och garanterad mat för hela nästa vecka? Eller hur är det med barnens psykosociala del? Chans till stimulans? Chans till lek? Chans till utveckling? Hopp? Framtid? Drömmar?
Varför ska tv och tidningar vara den som tagit till sig rollen att lära oss vad som är viktigt eller inte viktigt? Vad som ska belysas och rent naturligt försummas? Man bör faktiskt skämmas att man natt efter natt kryper ihop i sin sköna säng för en härligt sömn utan några planer att hjälpa de behövande. Visst, lev i bekvämlighet så att man kan bygga upp sig själv för att i sin tur kunna hjälpa andra på ett smart och effektivt sätt, men då det blir en vana att begränsa barn som är behövande till enbart tanke, en tanke utan handling - ja, då är det något som har gått riktigt snett…
