Följande inlägg är en kommentar på kommentarerna som lämnades efter “Skaka hand”-tråden.

Tror fortfarande att ekonomiska ersättningar kan ibland vara oproportionellt löjliga, nästan intill som om syftet är mer att få ersättning än att hävda sin rätt.
Självfallet bör det inte nödvändigtvis gälla brodern i fråga som fick sin ersättning indragen, vilket han nog både ekonomiskt och psykiskt led av…

Detta gäller inte enbart muslimer, utan gäller likaväl andra trosgrupper, eller etniciteter.

Förstår resonemanget att Arbetsförmedlingen måste känna på konsekvenserna av sina orättfärdiga beslut, men tror inte på att det i slutändan håller i sig. Kommer företag att “frukta” skadeersättningen och således akta sig från att diskriminera?

Rätt ska sannerligen vara rätt, och en blygsam summa för psykologisk ersättning för besvär och tankemöda är inte fel, snarare tvärtom, men vissa summor är ju överdrivet stora och tror inte att det gör något gott, förutom att slå tillbaka på samhället.

Har läst tidigare kommentarer som hävdar att man nuförtiden kan anmäla till DO för minsta grej - som om det är viktigare att satsa på skadeersättningen, för att tjäna ihop en extraslant. Tror att den problematiken kvarstår; att fokuset kan komma skifta från självaste huvudproblemet till ersättningen. En balanserad form av girighet…