”Nej, jag är inte förtryck, utan de är mitt eget val eftersom valfrihet gäller hos ‘oss’ också.”
”Jaha, fast man ska inte dra alla över en kam; det finns rötägg inom alla religioner så Islam är inget undantag. Det finns muslimska tjejer som inte trivs hemma såsom det finns icke-muslimska tjejer som inte trivs hemma.”
”Nej, jag är inget undantag av muslimska tjejer bara för att du ser mig vara fri utan jag är snarare normen”.

Och så vidare.

Har ni lagt upp sådana meningar som svar på andra människors frågetecken kring ens hijab, inre samt yttre? Det har jag – otaligt många gånger. Ja, det kan räknas som en da’wah (presentation av Islam genom en dialog) där man lär ut den riktiga Islam, och det är väldigt viktigt att rätta ut de frågetecken som finns, ingen tvekan. Men det jag vill belysa här är en annan aspekt av detta omedvetna intagandet av en försvarsposition; nämligen den inre viljan att jämt bevisa för andra om vad man är kapabel att göra trots att man är var man är; just i detta fall - en slöjbärande muslimska.

Hur många tjejer/kvinnor möter man inte som direkt såsom indirekt försöker bevisa att de är visst lika dugliga och duktiga och anpassade till det svenska samhället (oavsett om man är konvertit, revertit eller uppvuxen muslim) såsom vilken kvinna som helst. Att jag som muslim ska ha det här konstanta behovet att skrika ut: ”Jag kan visst! Vänta bara, så ska jag visa det för er!”

Man är likt en apa i en bur där folk tittar på en, pekar, ler medlidsamt och nickar stolt när hon öppnar bananskalet – ”ja, du kan, så duktig du är gumman.” Man vill visa att man är lika normal som alla andra, oavsett om det gäller arbetsvanor, matvanor, shoppingvanor, resevanor eller familjevanor. Eller den där nöjda känslan som bubblar inom då man hör någon säga: ”Jaså, det trodde jag inte att det fanns inom Islam”. ”Jo, det gör det” svarar man och ens dag är komplett eftersom man har ännu en gång stämplat på denna bekräftelse av normalitet.

Det är en sådan hetsjakt efter normalitet och bekräftelse på vad man är, men man är inte längre. Allt ska marknadsföra och presenteras; helst i ett vackert omslaget paket med en ros på toppen. Ju fler applåder man får (oavsett från vilken sida) desto större framgång har man tydligen åstadkommit.

Men är det inte lite paradoxalt egentligen när man tänker på det; för varför ska man bevisa för andra när den man bör ha i åtanke och vars syften bör riktas mot är den Älskade? Vad är anledningen till att jag ska visa upp att jag på fritiden tränar bara för att visa att jag också tränar och tänker sunt? Eller att jag faktiskt får välja mannen jag kommer gifta mig med? Eller att jag har möjlighet till ett fritt tänkande och resonemang trots sjalen på huvudet? Som om det inte vore självklart…

Självfallet ska man reda ut de frågetecken och missförstånd som finns - Islam har blivit taggade med massa adjektiv, ambitiöst nog, och bör sannerligen förklaras då det behövs, men det är dessa flängande “Jag-är-så-och-så”-meningar som ifrågasätts.

Det får en att undra ifall man inte har tappat sina principer då man inte riktigt insett vad som görs och just varför.Jag tror därför det är hög tid att sluta fred med sitt inre så att man inte tappar sig själv på denna världsliga väg. Vill man söka efter en bekräftelse på att man är en del av normen så vore det förnuftigaste att vända sig till mallen som är skriven av Honom som har all Kunskap. Enbart då tror jag att man kan stå på denna jord med stadiga ben, utan denna osäkerhet om vem man egentligen gör saker och ting för.

“Troende! Era själar är ert ansvar. Om ni är rätt vägledda, kan de som har gått vilse inte skada er. Till Gud skall ni alla samlas åter och Han skall låta er veta vad era handlingar [var värda].” (Surah Al-Ma’idah, 5:105)