Archives for category: Liv

Neo: Why do my eyes hurt?
Morpheus: You’ve never used them before.

Jag gläds alltid över att se barn bara vara. Springa, leka med ett djur, äta, simma eller titta skeptiskt mot en främmande människa.
Det är spännande och magiskt och de tar saker och ting som de kommer.
De upptäcker detaljerna runt omkring oss - en förmåga som jag länge nog velat återuppta för längs färden mot en inre konstruktion känns det som om man tappat det som inte bör tappas.
Är det kanske också därför man njuter så mycket av ett fotografi, där bilden fångar en detalj som inte hann nå sinnena?

Varje gång vi är sjukhuset och man ser sjuka patienter så bubblar det upp en våg av tacksamhet - tacksamhet för att mina sinnen och kropp är bevarade. Längs med tacksamhet förstärks de andra känslorna…Kärlek, Förnöjsamhet, Medmänsklighet. Vad som är tragiskt är att det ska krävas att se andra lida för att själv känna full tacksamhet. Undrar om det är så för oss människor?
Behöver vi en konstant jämförelse för att upptäcka oss själva?

En delad tanke denna kväll.

Ett par ord innan läggdags för lektion kl. 8

Har pluggat hela dagen i biblioteket, kom hem och åt en middag på 15 minuter för att sedan fortsätta denna trevliga syssla i vårt gemensamma studierum. Notera då att jag inte haft större tillgång till internet, än mindre nyhetsuppdatering…

Efter några timmar bestämmer jag mig för att packa sakerna för att dra mig vidare till sängen, och då kommer en klasskamrat in och berättar en godnattsaga för oss alla:

“Vilks överfallen under föreläsning”

Vad ska man säga? Att det är oerhört förnedrande? Löjligt? Förväntande? Man saknar ord över hur atmosfären har skapats i den svenska median som gottar sig åt att sparka på dem liggande.

Ett stort problem är även det fokus de få muslimer som väljer att attackera honom får genom deras agerande. Detta är ju självaste definitionen av provokation. Och vissa väljer att falla rakt ner i fällan….

Fråga: Var deras beteende rätt?

Först och främst måste man förstå att även muslimer, tro det eller ej, agerar annorlunda gentemot olika saker, och som det har sagts tusentals gånger - det är ingen homogen grupp. Med det i bakhuvudet, så inser man att olika människor kommer logiskt sett att agera annorlunda när Vilks provocerar och förnedrar så kolossalt mycket, och därav de (få) människor som agerade fysiskt.

När det är förståeligt, var det beundransvärt? Inte direkt. För vi har blivit välsignade med en tunga, och den tungan har större makt att påverka samtiden vi lever i än att använda den för att stå och skrika “Gud är Större”, än mindre att hoppa på någon. Vem gynnar vad?

Som MammaMarie har skrivit så klockrent:

(…) Vilks själv…. som själv står och hånskrattar i mjugg – inte åt muslimerna, utan åt det svenska kulturetablissemanget och dess media.

Det är väl självklart att de mediala krafterna i samhället anser det vara deras ansvar att stå upp för Vilks och hans “kamp” för yttrandefriheten; de har ju bland annat lagt grogrunden för jorden, vars skörd är Vilks. Han i sin tur håller i trådarna och voilà - marionettföreställning i första klass!

Vill någon påstå att media inte har haft ett finger i den snedvridna rapporteringen av muslimer?

Som en idéhistoriker så klokt yttrade kring karikatyrerna i Danmark; de uppkom inte från ett vakuum. Den politiska stämningen var redan så laddad, och det toppades med karikatyrerna. Allt har ett förarbete. Är det en slump att Niqaben förbjuds nu? Minaret-bygge likaså? Eller annat smått o gott som kryddar tillvaron?

Alltmer tappar man fokus på det som gynnar diskussionen - det vill säga frågan om “Yttrandefrihet” som koncept, utan man lägger istället ner energi och möda på att sitta och inta försvarsposition var och varannan minut (in real life). Med det sagt, så hoppas jag att nästa inlägg kring det här ämnet blir med konstruktiv innehållande sådana frågeställningar…

Har länge tänkt ladda upp bilderna från Rom-resan som gjordes tidigare i år, i synnerhet för vänner/bekanta som fortfarande inte har sett korten.

Det var en riktig underbar resa ur många perspektiv. Detta är bara ett urval och inshaAllah så laddas det upp mer senare.
Skulle vilja göra en fin summering av resan med kort från varje dag (var där i 5 dagar) och mer efterföljande text och kommentarer, men slutprovet i pathomorph. som är kommande (6 dagar kvar), hindrar detta, så därför blir det bara smått av varje…

p1220183

Denna fanns ovanför en ingång i ett av Vatikanmuséerna. Gillade den väldigt mycket.
Påminner om *host*M.*host när hon får reda på att resultaten till proven är ute.

p1200046

Noterade just den rutig bordsduken, så charmig.

Trodde det var en kliché att Italien har de godaste pizzorna, men icke sa Nicke - den smälte i munnen.

img_36551

“Titta S.! Där är Colosseum”

Så fort vi kom fram till hotellet, lämnade vi sakerna och bestämde oss för att gå ut på en vandringsfärd. Bara strossa runt och se vad som presenteras. Så nog blir vi föga förvånade när Colosseum visar sig bakom ett hörn.

img_3831

img_3871Min vän köpte dessa för 90+ Euro(?). Fastän de var fina på henne, så saknar jag fortfarande ord. Oh dear God.

p1210082Schweizergardet.

img_3935

img_3937Till och med skeden var utav choklad.

p12100781One kind of Hijab it is.

img_3990Sedan ville hon ha dessa (också) med vita markeringar. Någon som också saknar ord?

img_3987

En überglad servitör som tyckte det var så fantastiskt att en iranie och irakier satt vid samma bord, så när vi beställde cappuccinon kom han med dessa.

Ett känsloladdat inlägg, i denna pluggpaus om hur antibiotika påverkar organismer:

happy-child

I fredags var det den första dagen på Pediatriken där vi var faktiskt var på kliniken, bland barnen. Förstå gången för egen del att ens besöka en barnavdelning och trodde det inte skulle vara så jobbigt, men det var det. Dels för att se barn i en sådan situation, se ett barn med smärta och samtidig deras oskyldiga och vackra ansikten, som ibland ler trots att de befinner sig i ett sjukhus, och dels  för att ännu en gång inse att så många barn lider runt om i världen.

Det låter klyschigt och vi har hört det förr, men minnet sviker oss och vi tenderar att dra oss tillbaka till bekvämligheten som får oss att tro att det är bekvämt och mysigt och skönt för alla jordens invånare. Det är så lätthänt att man glömmer hungriga barn eftersom mitt eget kylskåp och skafferi är (över)fyllt, där jag glatt och enkelt kan ta ut det som behövs.  Ren egoism och själviskhet.

Senare den kvällen var det Paltalk föreläsning som handlade om tv:n och dess effekt på människan (som jag dessutom i i efterhand läser att vissa bloggar också uppmärksammat - verkar som om det var en speciell föreläsning på många plan), och under föreläsningens gång så  prickade föreläsaren in min egen känsla bland hans beskrivning av vad tv:n orsakar. Visserligen handlade föreläsningen inte direkt om detta, men vad som sades var att man har tendens att veta vad som händer i världen genom tv. Det vi blir matade med är oftast det vi får en uppfattning om och framförallt det vi har tendens att vilja minnas. Exempelvis detta med jordbävningen i Haiti eller Tsunamin för ett par år sedan i Sydostasien; att beskriva med ord hur förfärligt det var hjälper nog ingen, för det som räknas och hjälper i sådana fall är ren ekonomisk/expertis hjälp. Folk skänker med hjärtats lust åt både höger och vänster, för att visserligen hjälpa men självfallet också för att lindra sitt samvete vilket välgörenhet ofta bidrar till - ett moraliskt scenario kanske, men det viktiga i läget var/är som sagt slutresultatet: invånarna behöver hjälp.

Men stormen lägger sig efter ett tag och så gör även våra sinnen, och hjärtan. En jordbävning är över, men hur är det med resten av världen? Hur är det med barnen i Darfur som bor i kolossala läger där ena sjukdomen efter den andra härjar? Hur är det med barnen i Somalia där föräldrar står handfallna med barnen i deras händer och ber om någon som kan hjälpa dem? Hur är det med barnen i Nepal som gråter sig till söms på grund av smärtan de känner?  Eller de tuberkulos-insjuknande barnen i Uzbekistan?

Detta gäller enbart hälsan, men hur står det till med dem krigsdrabbad barnen som saknar säkerhet? Som behöver kläder, någonstans att sova, ordentlig och garanterad mat för hela nästa vecka? Eller hur är det med barnens psykosociala del? Chans till stimulans? Chans till lek? Chans till utveckling? Hopp? Framtid? Drömmar?

Varför ska tv och tidningar vara den som tagit till sig rollen att lära oss vad som är viktigt eller inte viktigt? Vad som ska belysas och rent naturligt försummas? Man bör faktiskt skämmas att man natt efter natt kryper ihop i sin sköna säng för en härligt sömn utan några planer att hjälpa de behövande. Visst, lev i bekvämlighet så att man kan bygga upp sig själv för att i sin tur kunna hjälpa andra på ett smart och effektivt sätt, men då det blir en vana att begränsa barn som är behövande till enbart tanke, en tanke utan handling - ja, då är det något som har gått riktigt snett…

Det har inte nog undgått någon om jordbävningen i Haitit. Landet är i stort behov av alla möjliga förnödenheter;  mat, medicin, filtar så skänk det du har möjlighet med. Skippa gärna lunchen/fikat på stan och skänk till de som behöver det mest, då det oftast inte spelar någon roll för oss här i tryggheten. Det är i dessa stunder då toppen av mänsklighet och humanitet bör nås…

Läs mer här:

Stöd fö akutinsatser

2e7eba68614900a3_large

haitipreview

haiti_earthquake_prepares_for_death_toll_of_thousands_xlarge