En cyber-rekommendation till er alla:
En svensk fotograf vars alster inger så mycket känsla och liv är Sune Jonsson - en genuin västerbottning vars kärlek till den norrländska hembygden genomsyras i varje bild.
Hans bilder, i synnerhet dem han fotade här hemma, får mig att tänka på ett enkelt liv bortom en samtid fylld av hets mot självbekräftelse och ett evigt jagande utan sikte.
Även mycket Moa Martinsson-känsla över bilderna, fastän böckerna utspelar sig betydligt tidigare (kring sekelskiftet).
När hans bilder om Prag 1968 ställdes ut i ett museum i sommar, så tog jag med mig min lillebror dit, och han blev likaså förtjust i bilderna. Väldigt kraftiga och dramatiska bilder, stor kontrast till de idylliska bilderna.
Det finns en bild som etsats sig fast i minnet, och det är en bild som visar ett par unga killar som tar ner gatuskyltar; allt för att förvilla de sovjetiska trupperna. Förhoppningsvis kommer jag kunna hitta den på nätet för att kunna ladda upp den, eftersom den var så laddad och inspirerande.
Ett urval av hans bilder:
“Helmer Jonsson med familj åker efter hästen Frank, Baggård 1960″
Nyåker 1956
Prag augusti 1968
Så fick vi tillfället att se den på premiärdagen med 3D-glasögon och hela köret. Klockan tolv började filmen, 00:00. Det sker nog endast i Polen att kunna få se den så sent, men det skulle vara spännande trodde vi då det både skulle vara en upplevelse för sig, och ha möjlighet att plugga innan vilket ger ett “gott samvete”. Så blev ej fallet, snarare var man så pass trött att jag blundade när självaste “slaget” skedde.
Hur var den? Enkel mening: den är inte värd dina 2 timmar. Med hopp att göra den storslagen, så blev den för ytlig. Alice i underlandet är en klassiker, och nog trodde jag att Tim Burton skulle lyckas skildra karaktärerna med djupare vinkel, fast så blev inte fallet. Exempelvis var Alice (Mia Wasikowska) alldeles för uttryckslös, och man rycktes inte med, känslan kom aldrig riktigt upp även om den ibland skymtade fram väldigt försiktigt. Det kändes för krystat och tillgjort, trots att färgerna och miljön var fascinerade, med detaljer som piffade upp det.
Fanns det något att hämta från filmen, vilket man oftast kan göra - även om det är en “barnfilm”? Ärligt talat kan jag inte påstå det, i synnerhet då jag sov av och till de sista 30 minuterna.
Nästa film att se (nästa helg efter farmakologin?) är garanterat “Beautiful Mind”, för så många klasskamrater rekommenderar den, speciellt när vi nu har psykiatri och träffar/ska träffa paranoida och Schizofrena patienter…intressant minst sagt.
Veckans “Kulturradion” tvingade mig att leta upp en video som nämndes - inte ens radions målande språk fick mig att föreställa det som beskrevs; de som om vanligtvis aldrig misslyckas. Det handlade om nätverket “Improve Everywhere” som presenteras följande på deras hemsida:
Hur kommer konstnärernas roll att se ut i framtiden? Vad ska vi ha den nya tidens hovnarrar, rabulister och skönandar till? Som nyttiga trivseltomtar och entreprenörer?
Några av dessa frågor kan man få besvarade av Charlie Todd, som grundat Improve Everywhere, ett kaxigt nätverk i New York som ställer till rabalder på gator och torg när de gör det offentliga rummet till en väldig teaterscen. Hundratals, ibland tusentals New Yorkare blir frivilligt eller ofrivilligt skådespelare i ett improviserat drama. Och målet är faktiskt att få folk att skratta och le, enligt Charlie Todd.
Sannerligen fick de en att le. Dock är det en absurditet i t o m “tankeverkligheten”; det är så förståndigt och fängslande att det ter sig vara normalt. Enbart för att 2000 personer gör samma sak, med samma känsla.
Sedan har de projekt som är, hur ska man säga, mer eller mindre speciella. Eller snarare riktigt frånstötande. Så de filtreras bort från denna blogg ;)