Kom på att jag inte har varit så duktig på utveckla förändringarna som nämndes tidigare i höst, men det kommer…dock med små steg.
Det finns vissa dagar då allting bara rullar på och ingenting hindrar dess vackra sken. Idag var det en sådan underbar dag bland annat i skolan. Schemat är späckat med lektioner det här året - började idag kl. 8 med Pharma tills sista föreläsningen i Surgery som slutade kl. 18…det blev bl.a. diskussioner om “adrenalin”-liknande droger, cancer och ett kort klipp på en cholecystektomi. Börjar gilla det här året allt mer, riktigt intressant är det! Ser fram emot studierna, även om det är betydligt mer än dem senaste åren.
Anti-klimaxen denna dag? Självfallet Jimmie Åkessons debattartikel på Aftonbladet. Varför känslan? Varför är jag förvånad över hur han spyr all sorts galla över muslimer? Som det sägs: han visar bara sitt rätta jag, men ändå. Vissa hävdar att han talar sanning och halal-kött är verkligen ett problem i samhället eller att omskärelse är ett övergrepp(?)…Tar ett djupt andetag och undrar hur länge häxjakten ska hålla på? Sverige som har klarat sig väl bra utan den islamofobiska anda som kan förnimmas i grannlandet. Sverige som är tolerant och öppensinnat. Sverige som ändå är mitt hem, även om mycket annat. Ligger ansvaret helt och hållet hos muslimerna, en sorts homogen klump som många anser? Och i så fall, har denna klump brustit i integrationen?
Tyckte att Polen var ett väldigt rasistisk land när jag väl anlände. De stirrade ut en hela tiden och vissa slängde “glåpord”, såsom arabiska/muslimska fraser (”Salam Alakium” (festligt nog), “Allahu Akbar”, “Saddam Hussein” (kom också in i mitten), “bin Laden”) och det kunde vara halvt obehagligt när man gick själv (en av många anledningar till varför man inte går själv nuförtiden). Men trots detta, så känns inte Polen rasistiskt längre; många är bara inte vana vid icke-ariska människor som också har sjal på sig. Det blir för mycket på en gång och de associerar en med det de har sett i media och ni kan tänka er hur långt det sträcker sig. Denna härliga anda av Polen börjas kännas av alltmer, nu när man blir peppad av prata polska även om ens vokabulär inte innehåller mer än några meningar. De som ler, ler helhjärtat, de som tittar, tittar nyfiket och de som ilsknar till när man kommer gående, är inte alltför glada att se en, men det är i alla fall ärligt. Det är en ärlig och genuin känsla över Polackerna, och har ex. hittills inte sett någon smutta av smyg-rasism bland en enda lärare i hela skolan. Inte under någon situation. Snarare tvärtom; ibland känner man att man får mer respekt….berättar om ett scenario i nästa inlägg inshAllah, för måste återgå till pharma-böckerna, de väntar tålmodigt.
