Ett intressant stycke från “Spiritual Discourse” i kapitlet om spirituell frihet:
“The Prophets are sent to preserve the spiritual freedom of humanity. What does that mean? It means preventing human honor, humanity, intelligence and conscience from being subjugated to its own lust, passion and love of profits. If you overcome your passion, you are free. If you conquer your lust and not vice versa, you are free. If you are in a position to gain an illegitimate profit, but your faith and conscience and intelligence forbid you to do so, you have overcome your desire and then you can say that you are really spiritually free (…)
Imam Ali(A) says, ‘He who is not granted a preacher within himself by God, will not be affected by other’s preaching.’ Do not deceive yourself into thinking that you will be influenced by others if you are not influenced by your own conscience. One of our religious injunctions is to judge ourselves and issue a verdict against ourselves when necessary.”
En icke-religiös vän kom en dag plötsligt in till vårt internatrum och deklarade att hon kom på att hon var en slav; hon var inte en fri människa och den känslan tryckte…för många begär som trycket (Förresten, kan tycka att begär är ett rätt så romantiserat begrepp då man kan ha ett choklad begär och låta sig njutas av en bit mörk choklad. Kanske ska ordet bytas mot beroenden?)
Tror att människan inte ger sig själv en ärlig och kanske smärtsam chans att fundera på sådant eftersom man inte ger sig själv tid att få pausa och reflekera och fundera på vem man är och vad man gör och hur man förhåller sig till omgivningen. Så fort det talas om en paus i vardagen så relateras det lätt till värmeljus, växter, bad, spa, yoga, doftljus, och massa “måste-göra-för-att-finna-livsbalans”-aktiviteter för att kunna reflektera. Eller att man som praktiserande muslim har patent på spiritull frihet då man ber och fastar…