Min vän hävdar att min blogg inte är rolig. Jag klandrar inte henne. Den kan vara lite väl tråkig, för allmän, tungsint och opersonlig. Inga bilder och inga inspirationer. Det är klart - jämför man Stilla Natt med Kenza så kommer man inte långt…

I alla fall, för “hennes skull” samt vännerna i Sverige så blir det några små förändringar hädanefter…Och tursamt (?) nog så sammanföll en incident med den nya blogg-starten idag.

Påbörjade dagen med en olycka som kostade mig en näsfraktur. For till sjukhuset och under mina 4 timmars vistelse så fanns det ingen personal (förutom en läkare som var aktiv i processen i 5 min) som pratade engelska så fick klara mig på polska och kroppsspråk. Det brukar finnas bra läkare med bra engelska, men idag skrek de med sin frånvaro. Den sista läkaren som skrev ut mig sa att allting var “bra”. Hm, bra, tänkte jag? Hade ju hört hur näsbenet knäcktes och såg hur blodet forsade ner och hur svullnaden svepte över näsbenet…frågar igen för att försäkra mig: “Är allting klart?” “Ja”, säger läkaren nickande. Tar upp min journal och med hjälp av min begränsade polska så läser jag att det står “fracture”. Frågar honom igen ifall det verkligen är så bra? “Jodå, allting är fortfarande bra.” Hm igen, och läser vidare att jag ska komma tillbaka till läkaren efter 7 dagar. Och jag som åker tillbaka till Sverige på onsdag; hur ska jag göra då frågar jag läkaren? Han ler, rycker på axlarna och säger att han inte vet…

Om man lär sig något här så är det att ha tålamod med människor som man inte kan kommunicera med. Hur ofta har man inte hört studenterna berätta historier om hur de låter som djur för att veta köttets ursprung i en affär? Eller man gör ett dammsugarmaskin-ljud för att låta kvinnan i receptionen, Pani, förstå att man vill låna dammsugaren?

Var sak har verkligen sin charm.