Ibland kan tjejer vara helt underbara med varandra, visa en snällhet bortom gränser och önska varandra all godhet som existerar; hjälper varandra så mycket man kan och uppmuntrar och peppar för att lyckas i fält som anses vara viktiga.
Men ibland kan det blir raka motsatsen.
Systrar som direkt eller indirekt lägger krokben på varandra genom pikar, kommentarer, attitydförändring eller t o m frånvaro av kärlek och respekt. Varför är vi så taskiga mot oss själva? Som om världen med dess invånare inte har nog åsikter och tankar om oss så ska vi själva hindra varandra för att nå oanade höjder. Varför blir systrar besvikna när det går bra för en syster ifall hon lyckats i ett religiös fält, med en tenta, giftemål, inre jihad eller något annat betydelsefullt i den stunden? Har det att göra med stolthet? Eller avund? Eller osäkerhet? Vet icke, men faktumet kvarstår.
Det är må låta en aning melankoliskt och det är rätt så dystert att skriva om detta; notera dock att det inte handlar om att tynga ner de redan tyngda systrarna utan snarare om att belysa detta fenomen för att hjälpa varandra uppåt. Gläds med din syster och hon gläds med dig. Skratta med din syster och hon skrattar med dig. Stöd din syster och hon stöder dig. Låt oss inte bli för egocentriska och målinriktade att vi i våran kamp armbågar vår kära syster som står vid sidan om.
Anledningen bakom dagens inlägg: har sett för många systrar som bryter sina relationer eller åtminstone försvagar sin vänskapslänk för petitesser som inte ens är värda att nämna, åtminstone inte sett ur ett större perspektiv.
