Stilla Natt

Efter en familjesamling vid bordet på morgonen pratade vi om vad som skulle hända idag, vad vi skulle hitta på. Det regnade och vädret var mulet, och helt underbart mysigt.

Samtal mellan bror och jag:

B: “Ska vi hitta på något?”
J: “Ja, absolut. Vad är du sugen på?”
B: “Jag vet inte, vad säger du?”
J: “Ja, för mig spelar det absolut ingen roll. Vad du än vill…”

(ett samtal med mamma fliker in)

B: “Men vad ska vi göra idag då?”
J: “Habibi, bestäm du…I am all yours”
B: “Men vad kan vi göra?”
J: “Ja, vad vill du göra? Spelar ingen roll för mig, öppen mot allt”
B: “Oh, du är exakt som gamarna”

Vänta, paus. Vilka gamar??

För några år sedan frågade en vän mig, under en sen natt, vilken egenskap jag inte vill besitta, varken nu eller i framtiden. Svaret blev:

Känslan av likgiltighet.

Det skulle vara nog döden för hela min själ då den känslan infinner sig - att jag helt enkelt inte bryr mig. Där dagarna rullar, en efter en, som om det vore vilken onsdagskväll som helst. För lugnt och passivt och bekvämt.
Drömmarna skriker med sin frånvaro, medan vardagsbestyren sjuder av vitalitet….

Kan det vara så att när man nått ett visst livsskede så bestämmer man sig för att vara så pass förnöjd att man inte längre tror på nya drömmar med mål i sikten? Att att-göra-listan sträcker sig en månad, kanske två för att sedan flyta samman med den nya?

Har det skapats en vardaglig-familjen-Svensson-femårsplan-á-la-Stalin i vårt medvetande, utan reflektion?

Ännu en hyllning till barn som drömmer med hjärtats lust!

Igår var vi och besökte min käraste vän B. som äntligen nu hade fött en underbar liten söt krabat.
Han var helt ljuvlig och när han låg där i mina armar så inser jag ännu mer vilket under han är.
Ser så mycket fram emot framtiden med honom - den förstfödde bland vännerna.

På vägen hem så pratade jag med min bror om barn och familj och dylikt och då sa han detta:
“Enligt FB testet så kommer jag gifta mig vid 25″

(Facebook - vårt nya orakel)

För sent tyckte jag, och då började kompromisserna: tidigare var för tidigt enligt honom, för han känner att man ska vara klar med plugget innan man gifter sig. Nej, hävdade jag, man kan vara gift och plugga samtidigt, då våra föräldrar är ett perfekt exempel. Sant, sa han, och kom fram till att man kunde förlova sig under utbildningen och sedan gifta sig.
Perfekt sa jag och så var det packat och klart.

Värt att noterar att bror min är 14 år ♥

Upplevd skillnad mellan svenskar och norrmän (1):

Norrmän ler mot en betydlig oftare

“Oh I come from a land, from a faraway place
Where the caravan camels roam
Where they cut off your ear
If they don’t like your face
It’s barbaric, but hey, it’s home”
(From Aladdin - Disney)

En cyber-rekommendation till er alla:

Neo: Why do my eyes hurt?
Morpheus: You’ve never used them before.

Jag gläds alltid över att se barn bara vara. Springa, leka med ett djur, äta, simma eller titta skeptiskt mot en främmande människa.
Det är spännande och magiskt och de tar saker och ting som de kommer.
De upptäcker detaljerna runt omkring oss - en förmåga som jag länge nog velat återuppta för längs färden mot en inre konstruktion känns det som om man tappat det som inte bör tappas.
Är det kanske också därför man njuter så mycket av ett fotografi, där bilden fångar en detalj som inte hann nå sinnena?

…

Varje gång vi är sjukhuset och man ser sjuka patienter så bubblar det upp en våg av tacksamhet - tacksamhet för att mina sinnen och kropp är bevarade. Längs med tacksamhet förstärks de andra känslorna…Kärlek, Förnöjsamhet, Medmänsklighet. Vad som är tragiskt är att det ska krävas att se andra lida för att själv känna full tacksamhet. Undrar om det är så för oss människor?
Behöver vi en konstant jämförelse för att upptäcka oss själva?

En delad tanke denna kväll.

- till StillaNatt.se

Har dessa tider känt en sån mättnad inför bloggar, facebook, Skype + andra social medier och dylikt.
Saknar och värderar den genuina kontakten mellan människor, istället för one-liners (även om jag brukar de flitigt), snabba svar och ett konstant on-line-all-the-time.

Har därför sakta men säkert avskärmat mig, men lyckas ändå komma tillbaka till denna sida, och hur mycket jag än ville stänga ner den så tillät inte mitt hjärta det. Har funderat och klurat och tänkt och spunnit på tanken men än mindre kommit fram till ett beslut. Således har StillaNatt.se varit uppe, men ytterst inaktivt…tills nu.

Så därför är detta ett kärt återbesök -  både fysiskt och mentalt.

Välkomna tillbaka!

Ett par ord innan läggdags för lektion kl. 8

Har pluggat hela dagen i biblioteket, kom hem och åt en middag på 15 minuter för att sedan fortsätta denna trevliga syssla i vårt gemensamma studierum. Notera då att jag inte haft större tillgång till internet, än mindre nyhetsuppdatering…

Efter några timmar bestämmer jag mig för att packa sakerna för att dra mig vidare till sängen, och då kommer en klasskamrat in och berättar en godnattsaga för oss alla:

“Vilks överfallen under föreläsning”

Vad ska man säga? Att det är oerhört förnedrande? Löjligt? Förväntande? Man saknar ord över hur atmosfären har skapats i den svenska median som gottar sig åt att sparka på dem liggande.

Ett stort problem är även det fokus de få muslimer som väljer att attackera honom får genom deras agerande. Detta är ju självaste definitionen av provokation. Och vissa väljer att falla rakt ner i fällan….

Fråga: Var deras beteende rätt?

Först och främst måste man förstå att även muslimer, tro det eller ej, agerar annorlunda gentemot olika saker, och som det har sagts tusentals gånger - det är ingen homogen grupp. Med det i bakhuvudet, så inser man att olika människor kommer logiskt sett att agera annorlunda när Vilks provocerar och förnedrar så kolossalt mycket, och därav de (få) människor som agerade fysiskt.

När det är förståeligt, var det beundransvärt? Inte direkt. För vi har blivit välsignade med en tunga, och den tungan har större makt att påverka samtiden vi lever i än att använda den för att stå och skrika “Gud är Större”, än mindre att hoppa på någon. Vem gynnar vad?

Som MammaMarie har skrivit så klockrent:

(…) Vilks själv…. som själv står och hånskrattar i mjugg – inte åt muslimerna, utan åt det svenska kulturetablissemanget och dess media.

Det är väl självklart att de mediala krafterna i samhället anser det vara deras ansvar att stå upp för Vilks och hans “kamp” för yttrandefriheten; de har ju bland annat lagt grogrunden för jorden, vars skörd är Vilks. Han i sin tur håller i trådarna och voilà - marionettföreställning i första klass!

Vill någon påstå att media inte har haft ett finger i den snedvridna rapporteringen av muslimer?

Som en idéhistoriker så klokt yttrade kring karikatyrerna i Danmark; de uppkom inte från ett vakuum. Den politiska stämningen var redan så laddad, och det toppades med karikatyrerna. Allt har ett förarbete. Är det en slump att Niqaben förbjuds nu? Minaret-bygge likaså? Eller annat smått o gott som kryddar tillvaron?

Alltmer tappar man fokus på det som gynnar diskussionen - det vill säga frågan om “Yttrandefrihet” som koncept, utan man lägger istället ner energi och möda på att sitta och inta försvarsposition var och varannan minut (in real life). Med det sagt, så hoppas jag att nästa inlägg kring det här ämnet blir med konstruktiv innehållande sådana frågeställningar…

Arbetsmarknadskväll där 4 landsting var representerade tillsammans med MSF-Sverige.

Varför är det alltid lika roligt att få pennor?

Denna blogg har hamnat i skymundan, både i cybervärlden och i det personliga livet. Händelser av olika slag och skepnader har trätt fram och täckt Stilla Natt. Åtminstone ytligt sett.

Hur som haver, (särskrivning?) så kommer Stilla Natt ta sig an en ny form snart, med lite nya inslag av både smått och gott.

“Be extremely subtle, even to the point of formlessness. Be extremely mysterious, even to the point of soundlessness.”